Anders in the limelight!

Inte ens så knapptänkande medborgare som Djurgårdare och Bananer i pyjamas kan ha glömt det hat som fanns mot Kung Anders under Tysklands-VM för två år sen. Killen tycktes mindre värd än hundskiten vi skrapade loss från våra skosulor. Som motpol ställde Den Församlade Världspressen (svenska sportjournalisters epitet på sig själva) Kim Källström, svensk fotbolls nye golden boy. Kim var ljuset och Anders mörkret. På läktaren buades Anders ut av egna fans när han blev utbytt, något som i osmaklighet bara kan återfinnas i göteborgarnas behandling av Gary Sundgren tiotalet år tidigare. Det rådde ingen tvekan om vem som skulle regera det svenska mittfältet under överskådlig tid.
Men idag står vi inför faktum att sveriges bästa mittfältare spelar i allsvenskan. Det är bara skojaren Anna Pohjanen som fortfarande håller fast vid Kim. Anders är i särklass bäst!
Kim passar bäst mot såsigt motstånd där hans långsamhet inte märks. Där får han också chans att lossa sin vänsterkanon som är beundransvärd. Men i EM går det för fort.
Fast det där sista är motsägelsefullt. Det går förmodligen fort i franska ligan också och killen spelar trots allt i mästarnas mästare, Lyon. Jag får det inte att gå ihop, hur kan killen vara så blek när han drar på sig den svenska landslagströjan?
---
Bakfyllan har släppt och nu siter jag och fingrar på min jobbdator för sista gången på ett bra tag. Sista dagen innan sommarlovet och jag ska inte gå hit på flera månader. Jag känner fortfarande likadant som för två år sen.
Fast det är gott att veta att man lever, det ska kännas att vara ledig. Ligga på latsidan är inte för mänskligheten.
Det här sista var svår ironi...
---
Jag ska dock inte blogga lika dåligt som för två år sen. Jag ska fortsätta. Men jag har annat stort att tänka på också. Vecka 30, en grusplan inte långt från Borås Arena. Öltält ch underhållning av världsklass. Välkomna!