Kaptenen funderar

Nu när vi är på tröskeln till något riktigt stort ska jag försöka summera saker och ting.

Jag har följt IFE rätt så länge och det har på något sätt blivit en självklarhet att gå på matcherna. Den här säsongen har jag investerat i en säsongsbiljett och sett varenda match på arenan precis som sig bör. Jag har tidigare stått i klacken men har slutat med det för att hjärtligheten försvann någonstans och det blev testosteronstinnt och otrevligt. Hufvudstadstendenser kan vi låta stanna där och istället satsa på att "älska, inte hata" som var sjävla grejen med Guliganklacken. Den dagen vi kommer tillbaka till det småroliga och trevliga så kanske jag tar mig tillbaka till klacken och står upp hela matchen. Nu när jag sitter på läktaren så har det blivit lite bättre med sjungandet där och nu på söndag så ska jag och Dojjan försöka dra igång sjungandet.

Mitt ursprung är från öst och jag har bitterljuvt fått se Finland falla på målsnöret gång på gång när det gäller hockey. Fotbollen ska vi inte prata om... Det har givit mig en ruskig underdogidentitet som jag värnar om varmt. Men kanske på söndag så får jag känna segerns sötma och får känna den kollektiva eufori som jag så sällan har fått känna på. Tänk att få stå på arenan och sjunga och skrika sig hes för våra gulsvarta gulacticos. Det är en dröm jag har och hoppas på. En dröm som kanske kommer att gå i uppfyllelse. Men jag är förberedd på det värsta för en sak vet jag, om jag håller på något så förlorar de varje gång. Om (ta i trä, ta i trä, ta i trä) IFE förlorar så kan ni finna stöd hos Kaptenen för han vet verkligen hur man ska ta en motgång.

Drömmen om ett guld lever

Over and out