Älskade, söta, rara IFE!

Vilken satans upphämtning det blev på Råsunda. Ingen vändning, men vilken upphämtning. I sammanhanget (AIK borta) är det nästa lika mycket värt som en seger. Det var en klassisk 6-poängsmatch, där vi snodde fyra i sista minuten. Sjukt bra, nästan osannolikt och ovärkligt, så vansinnigt oväntat från tall-laget Elfsborg.
Lysnade på radio, tittade på text-TV, tills 2:an (AIKs alltså) trillade in. Gick då och duschade, samt svor. Tog lång tid på mig i ren sorg över att inte få vakna dan därpå som fan till allsvanskans nummer ett. Gick in till TVn och skulle kolla text-TV, samt se hur kass Hedman skulle vara denna kväll. 2-2...
1-2 Svensson (straff), 2-2 Alexandersson.
Vrålade ut ett tjut jag inte kan va stolt över, skrämde frugan samt väckte sonen. Det slutade två två!
Skulle verkligen velat höra den tystnad som infann sig på Nationalarenan, skulle vilja se de as till fans som brukar se ut som vilda apor, skulle vilja stått där och vrålat. Kanske en unik gul stund?
Imorgon är det ny match, mot Gefle. Kommer sitta där jag brukar, med arenan nedanför mig och kompisen bredvid. Alltid samma kick och hoppas att Boråsarna vaknar ur den dröm som verkar vila över folket. Ni har chans att se allsvenskans just nu bästa lag mot ett sådär motstånd och ton med chanser att se fina mål. Kom!!!
Hoppas på 10000. Skulle vara gött!
Får sova på segerreceptet dock!