Fyra mål är fyra mål!

Elfsborg spelade som rabiessmittade över hela planen och det var inte Halmstad som var dåliga, det var Elfsborg som tuggade sönder halläningarna. Man skrämde vettet ur dom, spelade skiten ur dom, älskade med bollen (ja, MED, det var vackert) och gjorde precis allt rätt. Det kunde vart 8-0, för Elfsborg radade upp chanser och Halmstad hade ett skott högt över som sin farligaste chans.
Det var länge sen jag såg Gulacticos så aggressiva över hela planen. Det brukar vara en Martin Andersson och ingen mer, men nu följde hela laget sin kapten och filmen Bravehart bleknar i jämförelsen med våra brutala hjältar. Fotboll kan vara aggressivt och är den det av ett lag som kan lira fin fotboll, ja då blir det fulländat. Vackert. Brutalt.
Bajrami glänste och på läktarna satt sydeuropeiska spioner och skrek "BRAVISIMO" och gömde sig bakom varandra i ren förtjusning. Hela laget borde vara proffsaktuellt efter den där matchen, men jag ser redan Bajrami som en hemvändare på andra sidan OS i London. Han var briljant och bollkär och det är så skönt att en så bollkåt lirare får frodas i den gula tröjan. Sånt avgör. Sånt värmer.
AIK på torsdag. En ny match med ny skepnad.
Jag kommer leva länge på minnet av Halmstadmatchen.