Mattias Pinoccio Svensson lägger träbenet på hyllan!

Så kom det till slut. Tillkännagivandet av vår störste kämpe, mannen med hjärtat på rätt ställe.
Mattias Svensson lägger av. Knäna tål inte mer stryk, det har kostat på för mycket.
Allsvenskan mittbackar drar en lättnadens suck och gnuggar i smyg ett gammalt blåmärke som två-fots-Svensson är pappa till.
Vi får inte se fler brutala tacklingar från Aplareds stolthet. Inte heller de fantastiska målen, de fullständigt oväntade finterna, de makalösa laginsatserna. Han må vart ett träben, men han var ett jävligt bra sådant.
Med Pinoccio tappar vi laganda och moral. Vi tappar en pådrivare som är sällsynt i många allsvenska klubbar. En drivkraft och en general.
Men han går att ersätta som fotbollsspelare och det bör göras nu.
Till sist en talande film om Mattias Svensson som fotbollsspelare. En cykelspark så genial, men den kunde lika gärna ha kostat Geflekillen livet...