En premiär!

Så var det avklarat, den allsvenska premiären 2007.

Som vanligt hade jag hjärtat i halsgropen mest hela tiden. Man glömmer liksom av hur viktigt man tycker att det är med de där 3 poängen. Det spelar en jävla roll. Innan match tror man att det ska bli kul, trevligt och man hoppas på bra spel.
Men väl där är det tre poäng som gäller, inget annat!

Nu blev det inte tre poäng och spelet var allt annat än bra, långa stunder. MFF skapade mest och farligast i första halvlek. Ledningsmålet var slumpartat, men rättvist. Brassen Junior var livsfarlig hela tiden (påfallande lik Kaptenen i löpsteget, för övrigt!) och fick med sig bollen i alla möjliga och omöjliga lägen. Finske JJ stod på rätt tillfälle vid ett tillfälle och när det händer en målskytt räcker det. Han fick bollen i magen och stod plötsligt fri framför Wiland och kunde inte missa. Chanserna var många och det gick ibland kusligt fort från straffområde till straffområde för de Himmelsblå. Junior hade ett riktigt giftigt distansskott som Wiland med möda tippade till hörna, men farligare blev det aldrig. Förutom målet då.

De gula fick sällan fast bollen på den ljusblå planhalvan. MFF pressade och stressade tidigt i banan och inte ens Anders fick tid att göra något vettigt. Lite hörnor och något avslut. Och så målet då. Efter en flippersituation i MFF:s straffområde (minns inte riktigt hur det gick till) hamnade bollen strax utanför straffområdet och där kom Samuel, den fantastiske Samuel Holmén, och dundrade in bollen. Stenhårt upp i nättaket, chanslöst för allt och alla. Bara en klasspelare gör ett sådant mål i ett sådant läge.

I andra halvlek fick Gulacticos tag i bollen på ett helt annat sätt. Man satte fart på bollen och press på MFF. Jag ska inte säga att det skulle vart rättvist med Elfsborgseger, men poängen blev mer och mer välmotiverad ju längre matchen led.

För man led. Satan vad man led i kylan. Inte ens en välsmakande (hmm, nåja...) Wiskey kunde hålla kylan på avstånd och i takt med att Pinoccio blev sämre och sämre, led man mer och mer. När Haglund fick tummen ur och bytte, blev det två ungdomar som sprang på samma bollar och ville för mycket. Tror det hade vart bättre att ha kvar Keene och spela med Avdic eller Sjöhage.

Nu slutade det alltså 1-1 och det var ingen katastrof. Det var sannorlikt två guldkandidater som drabbade samman. MFF presterade förmodligen på toppen av sin förmåga, medan Elfsborg underpresterade något. MFF kommer vara ojämna som en naturgräs om våren, men man visade i denna match vad man kan och det är inte lite.

Ilola saknades och med honom på plan kommer Elfsborg vinna mittfältskampen. Anders får koncentrera sig på skönlir framför Samuel och Jari. Mot MFF fick han för lite utrymme och Samuel orkade inte vinna den kampen själv!

---

Mina 3 höjdpunkter:

1. Alexanderssons våldtäkt- och mordförsök på Dixon. Borde vart ett rött kort, men där ser vi vad det betyder att vara regerande mästare inför en stark hemmapublik. Hade Alex spelat i BP hade domaren lagt upp en texas-holdém-flopp med röda kort...

2. MFF-klacken. Högljudd, skönsjungande, internationell, massiv, imponerande. Dessutom kändes det som de skötte sig!

3. Samuels mål. Ett klassmål av en klasslirare. Oerhört viktig kvittering och det är så viktigt att Samuel kommer igång direkt.

---

Spelarbetyg (kommer sätta betyg på 3 spelare som förtjänar det och en som inte gör det...)

3 dojjor: Samuel. Kämpade och slet, gjorde mål, en riktigt bra prestation.

2 dojjor: Johan K. Riktigt bra på sin kant defensivt. Släppte sällan någonting förbi på sin sida. Mer offensiv, om man får be!

1 dojja: Stabiland. Tog det han kunde och satte igång spelet hyfsat. Kommer bli snuskigt viktig i guldkampen!

1 fet spark i röven: Alexandersson. Var dålig i det mesta och dessutom mycket nära en utvisning tidigt i matchen, vilket kunde förstört både premiären och inledningen av allsvenskan. Skärpning!