Ett visdomsord i decembermörkret!

Jag tror inte att Kalmar vinner några titlar nästa år.
"Vau dau dau?" säger den mest inbitne Kalmariten. Jo, så här...
Ett lag som vinner allsvenskan har i regel förtvivlat svårt att skapa en vinnarhunger året efter. För att ett svenskt lag ska vinna titlar år efter år och nå framgång i CL, krävs det ett visst mått av distans till det man håller på med. Alternativt en vinnarskalle stor nog att inte vara übernöjd med just SM-guld. Den glädje som alltid utspelar sig på en arena i november, när ett lag vunnit allsvenskan, är paradoxal. De spontana yttringarna och den eufori som bubblar fram är naturlig, men också i samma ögonblick en svaghet. Laget och individen är för tillfället bäst i Sverige, man har nått ett mål som man slitit med tiisammans under en hel säsong och allt som oftast har det avgjorts på mållinjen. Visst. Det ska man glädjas över.
Kalmar har glatts över sitt guld i tre veckor nu. Henrik Rydström har figurerat i de flesta sammanhang, med och utan pokal. Det är något tystare om övriga i laget, men jag tvivlar inte en sekund på att de stampar omkring på ungefär samma sätt.
Likadana scener och efterfestveckor minns jag när Gulacticos vann guldet. Det var guld hit och guld dit, man firades här och hyllades där. Överallt sögs mesta möjliga ur situationen.
Men hade nu Gulacticos och Kalmars spelare inte vart så jävla nöjda, vad hade då hänt och vad skulle då väntat Kalmar nästa år? Hade jubelscenerna efter slutsignalen på Örjans vall vart för stunden och inte av det vulgära slaget (hallå, Rydström blev biten i svålen!), hade man då sparat en bit av den där vinnarskallen?
Jag tror inte på att medvetet hålla tillbaka. Känner man den där glädjen över ett guld ska man också fira därefter. Ingen tvekan. Ett guld kan vara det största som händer i en fotbollsspelares karriär och då ska man inte förstöra den där stunden med en spelad återhållsamhet.
Nä, har man de där vnnarskallana naturligt i laget så är det bara att gratulera. Anders är en sådan i Gulacticos, måhända har man en sådan i Kalmar också men det är definitivt inte Rydström. Och har man inte den personligheten ska man nog som tränare söka med ljus och lyckta efter dom. Få fram personliga profiler som visar på en aldrig sinad hunger.
Tittar man på ICA ano 90-tal kan man säkert hitta de där personerna där. Ravelli, Blomqvist och allt vad de hette. De vann och vann igen och det måste vara mer än bara spelidéer och spelarkvalitet. Att år efter år motivera sig att vara bäst över 30 omgångar, i ur och skur.
Mitt råd til Gulacticos och coach Haglund är att titta efter den spelartypen, om man nu ska ersätta August, Svensson eller Ishizaki. Plocka antingen in killar som aldrig vunnit och av den anledningen har oskulden kvar vad gäller vinnarhungern. Eller hitta de där vinnarskallarna som aldrig blir nöjda, som alltid vill lite mer och lite bättre. Vi har Anders, men vi skulle behöva en sån typ i varje lagdel. Åtminsone alltid ha en på plan oavsett skador. En spelare som kan kicka igång laget, visa hungern och vinnarinstinkten även vid tillfällen när det är svårt att motivera sig eller uppförsbacken tycks för brant.
Våga vilja vinna, alltid!